Oh, how I want to be tanned! ( + avokadokattkuben)

Börjar tröttna på att vara blek nu men det är nog mest vintern jag är trött på egentligen.... It's a drag. Nu drar jag i alla fall till Paris med min kära Valter och där är det bara är EN minusgrad! Men först ska jag briefa er om vad jag drömde i natt! Se nedan.

Jag hittar en trasig, liten kattunge som har blivit misshandlad och lämnad att dö i rännstenen. Jag gör allt för att hålla den vid liv och återge den hoppet. Jag är tillbaka i den första lägenheten jag någonsin bodde själv i, på Drottninggatan i Trollhättan, ett skruffigt ställe på 20 kvadrat där jag lever som om varje dag vore densamma i en fullkomligt själlös och hopplös tillvaro.

Jag minns (i drömmen och verkligheten) en gång när jag vaknade efter att ha blivit spritförgiftad av hembränt och inte kunde se, än mindre ta mig upp för att dricka ett glas vatten, jag trodde att jag skulle dö den gången. Inom 24 timmar drabbades jag sedan av halsfluss och blev sängliggande, utan varken mobiltelefon, vänner eller mat i nästan 2 veckor. Jag gick ned typ 8 kilo men överlevde, dock inte med en brinnande glädje över att ha just överlevt.

Av en slump får jag flytta, jag är nu i en viktorianskt inredd gammal lägenhet som känns omfamnande som om jag låg i en livmoder trots att den egentligen är både inomhus och utomhus på samma gång. Jag känner mig trygg och hoppfull i min stora, vackert snidade träsäng som är dubbelt så stor som den jag har på riktigt och väggarna i rummet är klädda i vackra gamla tyger och sjalar och ett skumt, isblått ljus. Fram till denna punkten i drömmen har jag fortfarande inte stött på en enda människa, andras närvaro märks bara som någon form av andar, eller i vissa fall demoner, som varma eller kalla ilar som sveper genom rum eller längs gator. Mitt nya hem, som för övrigt inte har någon dörr, är uppbyggt som en lång korridor som utgår från mitt sovrum där sängen står i mitten och blickar ut mot korridoren, och när jag går längst bort i lägenheten befinner jag mig plötsligt på ett gammalt, övergivet järnvägsspår och när jag tittar upp så är jag omgiven av fantastiska, gamla monument och kryptor. Gigantiska, gråvita byggnader i gotisk stil med spetsar längst upp som påminner lite om la Sagrada Familias men helt symmetriska, som tornar upp sig mot himmelen ett 100-tal meter på bägge mina sidor och så långt fram jag kan se och överallt orörd snövithet. Det är fullkomligt öde och svårt att avgöra om det är dag eller natt, det känns nästan som en annan planet och jag vet att ingen har varit där på väldigt, väldigt länge. Jag lägger mig ned på marken och försöker fota en gigantisk gammal glaskupol som månen och stjärnorna lyser igenom för att lägga på instagram men det går inte. Allt är fullkomligt orört och stilla och det är vackraste jag har sett, det är som att jag hade upptäckt ett eget gotiskt atlantis.

Jag fortsätter att gå, vet inte hur länge, tills jag hamnar på landsbygden, där jag övernattar en natt hos min mamma och hennes familj i ett rum helt i furu och med utrivna Okejpostrar på väggarna. Sedan fortsätter jag gå, jättelångt ut på landsbygden, där jag vet att jag varit i en annan dröm tidigare (jag vet inte om detta är ett signalfel i hjärnan men jag tror mig minnas den drömmen som hamnade om något helt annat), men denna gången är jag här för att hitta något. Jag hittar till en krök som jag känner igen där jag börjar krafsa i den stelfrusna marken för jag är där för att ta tillbaka upp något som jag grävde ned förra gången. Jag minns inte vad det var men jag tror inte att det spelar någon roll. Hela platsen är underlig, kall och grå, typ så som jag kommer ihåg Utvandrarna som jag iofs inte sett sedan jag var barn, och det känns som att något hemskt har utspelats här. Att vara på en plats där man vet att det hänt något hemskt men att det hemska inte finns kvar där, att komma tillbaka till en plats och inse att den inte utgör ett hot längre. Bara död mark och trötta, frostiga grässtrån.

Här innfaller en minneslucka.

Jag är tillbaka i en stad. det känns kanske som Paris just nu. Jag jagas och tvingas klättra upp för en brandstege och sedan ut över fönsterbleck, eller vad heter den här smala kanten folk alltid står på i filmer? Jag har kattungen innanför jackan och när jag inser att min enda chans att, fullkomligt adrenalinstinn vill jag tillägga, leapa över till ett öppet fönster jag ser så inser jag samtidigt att jag aldrig kommer lyckas göra det utan att tappa kattungen. Jag packar in den i ett tjockt lager avokado som jag sedan formar till en kub med händerna och släpper ned mellan byggnadsställningar medan den tumlar mot marken. Jag hoppas innerligt att den skall klara sig, det hela känns jävligt Moses i vassen. Jag lyckas hoppa in genom fönstret där jag hamnar som hårslav åt en rik familjs dotter. Slaveriet är aldrig uttalat, men jag vet att de dödar mig om jag ber om att få gå. Jag blir kvar där i vad som känns som dagar men vad som visar sig vara år när jag väl stiger ut på gatan igen. Väl ute på gatan letar jag desperat efter min kattunge. Jag hittar den inte. Gatan ser ut som en gata på Upper East fast uppriggad i en studio, fejk men ändå på riktigt, som en fasad och jag vet att det inte finns någonting alls utanför denna gata, bakom huset ligger inte ett till hus, ingen parallellgata, ingenting. När jag äntligen hittar min avokadokub igen är den inte en kub längre, mer en smutsig boll. Jag skalar av smetig avokado men kattungen ligger ännu djupare nu och när jag grävt fram den har den förändrats. Den hade gett upp hoppet om att jag skulle komma tillbaka och var för liten för att förstå varför jag släppte den den längst fasaden. Den vill inte ha min omsorg längre och jag låter den gå.

Jag vaknade 6.50 mer utvilad än jag känt mig på 6 månader och fullkomligt orädd. Min hjärna förstår inte hela den här drömmen rent logiskt och allt som hände men min själ förstår exakt och har kommit till insikter hjärnan kanske inte behöver hänga med på. Jag är typ FORMATERAD!?! Eller i allafall defragmenterad. Så känns det.